Hur ser du på din omgivning?

För varje år som går blir jag mer och mer förvånad över hur vi bemöter folk i vår omgivning. Allt vanligare blir att man helt enkelt ignorerar folk, armbågar sig fram, står i vägen... det viktigaste är att man själv kommer fram.

Jag som ofta är ute i affärer med barnvagn märker från väldigt många att man är ett irritationsmoment. Man står i vägen, och folk tränger sig gärna förbi en i gångar i affären, med sin packning eller halva de själva ÖVER min barnvagn. Att jag står så mycket som möjligt åt sidan, att jag också har rätt att gå in i en affär och handla, eller att jag faktiskt kan flytta på mig om de ber mig, det verkar de inte tänka på.

Ett exempel från idag är när jag, maken och lillen kom till babysimmet. Först kommer man in i ett litet kapprum, det ska man sen igenom och vidare bort mot bassäng och omklädningsrum. I kapprummet var det ett större sällskap, tror det var fyra vuxna och två små barn. Mitt i gången sitter en pappa med en liten bebis i knät. Han pratar med mamman som sitter på bänken precis bredvid. När vi är tre meter från honom tittar han åt vårt håll men gör inte en min av att flytta sig lite åt sidan så att vi kommer förbi. Jag hade som val att tränga/klämma mig förbi honom eller be honom flytta på sig. Av ren irritation gjorde jag det sistnämnda bara för att påvisa att han faktiskt satt ivägen. Hade han t ex hållt på och klä på ett barn hade jag givetvis väntat, eller försökt komma förbi utan att störa, men nu var det så tydligt att han helt enkelt struntade i att vi kom och skulle fram.

I trafiken är det samma mentalitet tycker jag. Gör man inte som de tycker så hänger de på tutan. Inte ett käckt "tut-tut" som för att påminna att köra vid ett trafikljus utan ett ilsket "tuuuuuut". Folk sicksackar mellan filerna för att komma först fram, struntar totalt i att blinka i korsningar och rondeller. Och så min absoluta favorit.... när de ligger preciiiiis bakom min bil när jag kör och vid första bästa tillfälle gasar de ilsket förbi mig fast jag till och med ligger lite över hastighetsbegränsningen. Vad händer? Jo, de hamnar precis före mig i nästa korsning eller på väg in i nästa rondell. Längre än så kommer de aldrig.

Vi har två ställen här i Haninge där de som jobbar är helt fantastiska! Två ställen där man blir glad av att gå in för att de som jobbar där är genuint intresserade av att hjälpa en, faktiskt glada av att man är där. Det ena är Itrim Haninge och det andra är Apoteket i Västerhaninge. En ros till dem som jobbar där :)

Det jag vill säga med det här inlägget är att jag inte förstår mig på en del människor. Istället för att kräva att man ska få gå före i kön i mataffären för att man bara har en sak man ska handla, eller till och med tränga sig, kan man fråga istället. Tränger sig någon blir jag anti direkt, men som häromdagen på Konsum när det kom en äldre kvinna och frågade om hon fick gå före mig för att hon bara hade en liter mjölk hon skulle handla, då släpper jag gärna henne före mig!

"Den omtanke som visas idag, kan bära frukt i morgon"
Mahatma Gandhi

/Lisa

Va, advent på söndag?? Då är det ju jul snart!!!

Jahapp och så infann sig julpaniken!
Började inse för några veckor sen när jag var och handlade på Coop och jag såg att de plockat fram julsakerna, att julen närmade sig. Jag köpte en krans att hänga på dörren, en liten tomte och nåt annat julpynt. När jag sen la undan sakerna när jag kom hem tänkte jag: Ja ja, jag lägger de här, är ju ändå så långt kvar till jul! Men nu är det inte det!

Någon som vet om det går att knäppa med fingrarna och så blir allt som man vill ha klart till jul klart på en sekund? Nähä, misstänkte väl att det inte gick ;)

Vi kämpar på med hallen här hemma. Spackling del 2 ska ske nu i veckan och knäppa jag ser fram emot att smacka på spackel på väggarna och kämpa med att få hörnorna bra. Ombyte förnöjer antar jag att det heter :)

När jag skrev blogg senast så hade jag som vana att sluta varje inlägg med ett ordspråk, några kloka ord som min älskade mormor brukade säga eller nåt citat, så jag tänkte ha det så även här. Och dagens kloka ord känns som helt rätt att börja med.

"Om du inte tror på änglar, har du inte träffat min mormor"

/Lisa

9 månader

9 månader... lika långt som en graviditet... så lång tid har det gått nu av min mammaledighet. I morgon den 21 november skulle jag ha börjat jobba, men omständigheter gjorde att jag för några månader sen blev uppsagd från min tjänst jag har haft i 9 år drygt. Känner att jag inte riktigt än bearbetat det klart. Kanske behöves det att uppsägningstiden tar slut, att precis allt är klart med med företaget innan jag kan släppa det.

9 år på den tjänsten var tydligen i slutänden inte så mycket värt. När jag var där på mötet då jag blev uppsagd, blev jag utvisad fort som sjutton, kändes som att de inte kunde få ut mig fort nog. Ingen avtackning och de vill inte heller ha in mig för att jobba under uppsägningstiden. Det sistnämnda är jag väl å ena sidan tacksam för, men det hade känts bättre att få ett annat avslut. Min närmsta chef har jag jobbat ihop med hela min tid på företaget, och jag kommer att sakna honom. Han var också den bästa chef jag någonsin haft på ett jobb. Hade känts bra att få säga hejdå på rätt sätt, både till honom och till mina övriga kollegor.

Men 9 månader var det jag började inlägget med, och så gammal är också vår lille skrutt nu. Han "fyllde" det igår. Han måste vara världens gladaste bebis. Han älskar att sitta mitt på köksgolvet, leka med sina leksaker och vifta glatt med armarna och skratta när han ser oss andra. Sätter jag mig på golvet bredvid honom blir han jätteglad, och kommer krypande/ålande i full fart, tar stöd mot mig och ställer sig upp framför mig och så står han där och småstudsar och skrattar. Pussar jag honom på näsan då får jag för det mesta en blöt puss tillbaka :)

Han kryper när han inte har bråttom, ålar/drar sig fram när det ska gå fort. Kommer han åt så lägger han munnen mot min arm och blåser så att han gör pruttljud och tittar sen glatt på mig när jag skrattar. Han reser sig upp mot möbler så fort han får en chans och ser överlycklig ut när man håller i hans händer och han kan dansa till musiken på radion. Han säger "mamamamama" när han ser mig och "papapapapa" när han är med pappa. Lampa vet han vad det är och det lyser nästan lika mycket i hans ögon som i lampan när man tänder den lampa han tittar på.

SÅ mycket har hänt under hans första 9 månader, och ännu mer lär det bli de kommande 9.

/Lisa...