lördag 28 januari 2012

En liten herre

Låt mig få presentera familjens minsta medlem, Lillen 11 månader och en vecka.


Så liten, men ändå känns han så stor när vi tittar i backspegeln på de 11 månader som gått. Ännu märkligare känns det för mig när jag tänker mig ett år tillbaka i tiden. Då tillbringade jag mina dagar i sängen och soffan på grund av det höga blodtryck jag fått.


Lillens absoluta favoriter här i livet är kossor, Fattig Bonddräng och sin gosekanin Skronk. Han går inte än, men tar sig fram i en faslig fart längs med möbler och tar sig krypande fram i en hastighet som är imponerande. Han förstår ord som kossa, häst, gris, får, lampa, bunke, slev, välling, flaska, napp.... ja listan kan göras lång. Ja och så mamma, pappa och brorsan är såklart ord han förstår också :)


Han har en mycket bestämd vilja. Har börjat peka på saker han vill ha och det är svårt att hålla leendet tillbaka när han står och håller i sig i köksskåpet med ena handen, pekar med den andra på plastsleven som hänger på väggen och säger "da da da da da da da". Sen tittar han på oss..... och så låter det "da da da da da" igen och han pekar och viftar för fullt.

Ändrar vi på något i ett rum, sätter upp nya gardiner, lägger på en matta eller byter ut prynadssaker ser han det direkt. Då är det ett väldigt viftande och pekande från honom och han ger sig knappt förrän han fått titta närmare på det nya. En tomte som vi nu till julen satt i fönstret i vardagsrummet fick vi ta bort för att han vägrade äta välling av upphetsning över nykomlingen. Mattan i samma rum ställde också till en del problem i början, men idag har han vant sig vid den även om han tycker det är lite obehagligt att krypa på den.


Han gillar faktiskt att sova, hur svårt det än ibland är att tro det. Just nu sover han i en magisk spjälsäng som många småttingar i släkten sovit i, bl a hans pappa. Efter många månader av total och envis vägran att sova i spjälsäng, åkte Lillen och hans pappa dit pappa har rötterna, i Värmland. Där fick Lillen testa denna magiska spjälsäng och det gick så bra att sängen nu står här i Haninge och lillen sussar i den varje natt. Visst, alla nattningar är inte lätta. Lillen är mycket envis av sig. Skronk ska lyftas ut ur sängen först innan han kommer till ro, täcket måste bökas runt med först några gånger och så måste Lillen få allt "spring" ur benen och få bort "myrorna i rumpan". DET kan ta sin lilla tid, men om allt klaffar, om Lillen är mätt i magen och lagom trött då gosar han ner sig i sin kudde, helst liggandes på mage och efter några minuter sover han gott, till nynnandet av Fattig Bonddräng. Örngottet han har på kudden är det givetvis kossor på.


Lillen älskar kramar, pussar och närhet. Ser han att jag och pappa hans pussas, kommer han krypande och vill vara med och delar gärna ut pussar till oss båda, blöta sådana. Han lägger gärna sina små händer på varsin sida om mitt ansikte och tittar mig djupt i ögonen, gnuggar sin näsa mot min näsa.


Att äta är också spännande tycker han, bara det inte är för stora bitar i maten. Kex och bröd med smör på mumsar han däremot gärna i sig, frikadeller likaså. Men annan mat måste mosas ganska kraftigt och än sålänge är det storleken på 8 månaders maten vi kämpar med om vi köper färdigt. Banan och päronyoghurt tillhör favoriten av efterrätter/mellanmål. Prövar vi någon annan gör han grimaser som är värda att fånga på film. Välling slinker däremot ner lätt, men det är jättenoga att han får peka på och vinka till alla lampor som lyser i det rum där han äter välling. Får han inte det, så vägrar han äta!


När jag till slut ikväll fick Lillen att somna, stod jag en lång stund och tittade på det lilla knyttet innan jag la på täcket över benen på honom. Man får absolut inte lägga på för mycket täcke, det gillar han inte. Han låg på mage, med armarna och benen under sig, rumpan upp i vädret. Så liten, men ändå så stor mot för 11 månader sen... fick tårar i ögonen där jag stod och kände att all kamp idag med sömn och mat, vad spelar det för roll?? Han sover nu, gott och tryggt och är trots sin litenhet den person i vår familj som tar upp mest plats i våra hjärtan.


/Lisa