Jag har formulerat massor av blogginlägg i mitt huvud senaste veckan, men tiden att få ner det i bloggen har inte funnits. Tankarna har farit omkring runt föräldraledighet, barn, julen och jobb. Men istället knyter jag i det här inlägget an till ämnet jag skrev om förra gången, hur man ser på sin omgivning.
Det kan inte sägas nog med gånger, men de egenskaperna som står i rubriken verkar mer och mer försvinna från människorna runt oss. Nu menar jag givetvis inte min familj och mina vänner, men alla de man möter i affärern, i trafiken, på nätet, på gymmet osv.
Igår kväll körde jag pinsamt nog fel när jag skulle iväg på ett ärende och hamnade på en mörk skogsväg. En sån mörk slingrande väg där man välkomnar att man kan använda helljuset. Tyvärr verkade varenda bilist jag mötte inte ha någon som helst aning om HUR man använder helljuset. En del struntade helt i att blända av, några bländade av när jag hysteriskt började blinka med mitt helljus för att få dem att förstå, och så satte de igång helljuset igen INNAN de passerat mig. Ja ja, vad säger man *suck*
Råkade ut för en sak förra veckan som gjorde mig väldigt ledsen. Jag har en hemsida där jag lägger ut inte bara mitt släktträd, utan också annan information jag hittar om intressanta torp, gårdar och platser i min släkt. Efter mycket funderande la jag även ut några gamla foton där, från min mormors uppväxt. Som alltid på min hemsida när jag lägger ut egna bilder så skriver jag att man får låna om man frågar först. Jag lägger ju ut bilderna för att dela med mig så det är inte konstigt om någon mer tycker det är intressant. Men så hittade jag en annan hemsida där man publicerat massor av mitt material från min hemsida, inklusive bilderna från min mormors uppväxt, utan någon som helst kontroll hos mig om det var okej. Jag har mailat dem två gånger nu, men inget svar och bilderna ligger kvar. Usch, är just sånt här som får mig att bli så tveksam till att lägga ut personliga saker på internet. Respekt för andras arbete, privatliv.... var är den??
Lämnar ändå det här ämnet nu, vill inte förstöra mina dagar med att muttra om folk i min omgivning, men det är väldigt trist att det är såhär :(
I skrivande stund står lillen, 10 månader nästa vecka, vid grinden ut till hallen. Han "ropar" lite ut i hallen. Kanske ropar han på sin storebror, kanske på pappa. Och då och då vänder han sig om, lägger huvudet på sned och ler mot mig, vinkar till lampan eller låter "brrrrrrr". Kärlek till 100% i den lille herren. Kort och gott 74 cm kärlek och gos, paketerat (idag) i en mörkblå body och ljusblå sparkbyxor med Nalle Puhtryck fram :)
/Lisa
"Jaja, i vilket fall som helst så växer det hallon bakom skithuset"
(Sagt av min mormor och fritt översatt ungefär: nä, nu lägger vid det bakom oss och går vidare)
